Och sen vill jag ju att ni ska förstå att förra inlägget var ett minne blott.
Och att jag hör ihop.
Och det är så fint att höra ihop.
Det är så fint att somna till dina andetag.
Det är så fint att hålla dig i handen över Uppsalas kullersten.
Det är så fint dela med dig.
Dela på allt.
Glädje och sorg.
Det är så fint att du alltid lyssnar.
Även fast klockan är 21 minuter över 3 på natten.
Det är så fint att jag får väcka dig då.
Även fast du ska upp och jobba halv åtta på morgonen.

Du lagar mig.
Älskade, älskade Filip