Så jag knyter skorna som du alltid pekade på när jag fick beslutsångest,
tar min ipod och min ensamhet och sätter mig på nattbussen.
Jag kliver av där vi mötte hösten, du och jag.

I mörkret och i bullret från E4an går jag i sakta mak i våra fotspår.
Och jag kan så tydligt höra våra skratt och se hur vi springer
från lyktstålpe till lyktstålpe där vi sätter spår av kärlek.

Ur hörlurarna kommer sen refrängen i Angel, våran låt,
och jag blir stående.
Stirrandes.
RHEA <3 OTAN och när minnen möter verklighet
så kommer tårarna.

Nattens enstaka förbipasserande måste ha tänkt att shit
vilken dum-i-huvudet-tjej som står där och gråter.

Men sen kommer du. Du är vinden som torkar min kind.
Och hela tiden är du där. Varje dag. Sliter i håret,
viner utanför fönstret, smeker en sorgsen kind.
Du är där hela tiden, jag kan bara inte se dig.

Seems like heaven took back what belonged with it.
I miss you angel.