I min förkylning sitter jag i köket och blickar ut på hösten.
Och jag gillar den.
Den är så inbjudande att jag blir tvungen att öppna fönstret och lukta på den.
Och trots min täppta näsa känner jag.
Känner igen.
Den där känslan.
Med höst.

Höst blandat med tanken på det där leendet.
Ditt.
Tillbaka blick
och du hade det vackraste leendet jag någonsin hade sett,
Jag var i himlen. Jag lovar.
Hade jag varit ett paket smör hade jag runnit ut över vardagsrumms mattan.

Höst blandat med längtan.
Och jag vill inget hällre
än att fånga dina ord med mina läppar.
Igen.